Sånna här dagar och stunder där tiderna bara är gråa, vet jag inte vart jag ska vända ansiktet till. Jag sitter i soffan med Vissla intill mig och det enda jag gör är att grubbla och fundera. Jag önskar att jag vore hemma med mamma och pappa. Jag längtar så otroligt mycket hem, även om jag visst trivs här. Utan tvekan så har jag världens bästa pojkvän, men det är verkligen en förändring från att ha bott hos föräldrarna i nästan arton år, och sen plötsligt bosätta sig i en egen lägenhet. Nu är det man själv som har allt ansvar, när det gäller det praktiska och även ekonomiska.

Allt gick så fort när vi bestämde oss för att flytta.
Självklart ångrar jag inte att vi gjorde det, för det var ju detta jag ville. Vara tillsammans med min älskade.

Men jag har varit tillsammans med mina föräldrar, som jag sa, i nästan arton år, så det är klart att det blir en omställning.



Jag har bara en jobbig period just nu. Det kommer och går, upp och ner. Ibland är man glad, eller åtminstonde försöker vara, och andra dagar så är allting bara piss, typ.


BLÄ för att må såhär.
Önskar att det fanns någonting att göra.

Jag kan liksom inte rå för att jag är så ledsen/deprimerad som jag är. Det bara är så. Vissa kanske känner igen sig och andra inte, och då får det vara. För det finns liksom ingenting som är att "Men kom igen nu, försök att vara glad". Det fungerar inte så när man är i en depression.. tyvärr.
Vore det så enkelt, då skulle jag ju såklart det..